Album: Europe | Wings of Tomorrow |
Konserter: Sundsvall 17/11-04 |
Europe i Sundsvall 17:e Oktober 2004
Det var dags att bege mig till Nordic Hallen i Sundsvall för att se favoritbandet Europe. Jag hade sedan flera år sett fram emot att få se dem, fast man visste ju inte om dom någonsin skulle återförenas. Och hur skulle line-upen i så fall bli? John Norum eller Kee Marcello? Själv föredrar jag Norum. Och så blev det. Jag hade stora förväntingar på konserten, jag missade Sweden Rock spelningen som var jävligt bra efter vad jag hört. Setlisten däremot var lite mysko eftersom inget material från Prisoners in Paradise skivan hade framförts. Närmaste man kunde komma Prisoners skivan var låten "Yesterday´s News". Anyway. Jag åkte till Nordichallen med farsan (även han en gammal hårdrockare) och Stolpe (en kompis). Stolpe och jag gick lite i förväg för att köpa turnétröjor, sen stack vi direkt till scenen där en entusiastisk publik väntade. Vi fick plats på tredje raden i mitten ungefär.
Efter ett par timmars väntande dyker förbandet Hellfueled upp på scen. Mycket bra förband, måste jag säga. Mycket influenser från Ozzy Osbourne och Zakk Wylde. Det hördes på gitarrljuden med vibrato-sounden och sångarens röst. De enda låtarna jag hade hört i förväg av Hellfueled var "Let Me Out" och "Someone Lives Inside". Båda framfördes riktigt bra live och dem var något tyngre än studioversionen.
Cirka en timme efter Hellfueled´s framträdande dyker EUROPE upp! Publiken jublar och händer sätts upp i luften. Dem öppnar med Got To Have Faith, vilket blir mycket lyckat tycker jag. Jag hade inte väntat mig något annat heller. Gitarrintrot är playback, annars är det hur grymt som helst, och det är bra drag i publiken. Vid närmare eftertanke så låter det nästan som studioversionen, fast aningen lite tyngre. Men denna låt är helt klart perfekt som öppningslåt. Fortsätt med denna Europe!
Direkt efter låten kör dem igång med America. Ingen personlig favorit direkt. Men när man hör den live kan man inte hjälpas att dras med i låten och dess grymma gitarriff. Denna låt blir en favorit från nya plattan efter konserten. Den passade perfekt att köra direkt efter Got To Have Faith också.
Superstitious blir nästa låt dem kör. Joey pratar lite med publiken innan och säger att det var längesedan dem var i Sundsvall senast. Sedan hör man keyboardintrot till denna klassiska Europe låt. Här är publiken med på alla textrader! Jag ska vara ärlig och säga att jag trodde Norum skulle ha problem med detta solo, men icke. Han fixar det klockrent och alla i bandet spelar suveränt. Dem verkar ha riktigt kul på scen.
Någon minut efter att Superstitious avklarats är det dags för ännu en klassisk låt. Nämligen Ready Or Not. Joey tar fram sin vita Les Paul och plinkar lite lätt på den medans han sjunger ett par textrader. Då fattar man direkt att det är denna låt. Sedan rockar dom loss. Den framförs hyfsat bra. Vill tillägga att Joey sjunger riktigt bra på låten också.
Nästa låt blir Hero. En låt som uppskattas stort hos publiken och ett antal tändare kommer fram. Gitarrkemin hos Joey och Norum är suverän och jag tror att den här låten kommer att bli en klassisk "Carrie" låt om några år.
Wake Up Call blir en av kvällens absoluta höjdpunkter! Tung som fan och en favorit hos många Europefans. Jag önskade innan konserten att Europe skulle köra denna. Och det gjorde dom. Så efter denna låt känner man sig redan nöjd. Jag hade kikat lite på setlisten innan konserten. Europe körde ju samma låtar som de två andra konserterna i Helsingfors och Linköping innan, så man visste nästan att dom skulle köra samma i Sundsvall också.
Men när jag hörde Ian´s trumslag innan Let The Good Times Rock lyste jag upp! Jag hade haft denna låt som en stor favorit i några år och även fast jag visste att dom skulle köra denna, så blev jag ändå, på något vis, överraskad. Jag får gåshud av solot i början av låten och allt är bara underbart!
Nästa låt blev den klassiska superhiten Seven Doors Hotel som man ännu inte tröttnat på. Och vilket drag det blir i publiken av låten! Alla är med i refrängen: "Oooh O Oooh O Oooh, Seven Doors Hotel"! Om ni förstår hur jag menar. Låten framförs suveränt och den är lite tyngre än vanligt.
Sign Of The Times står på tur nu. Keyboardintrot är nog huvudpunkten i låten. Mic´s keyboardspel är oslagbart. Och låten höjs ytterligare av Norum´s tunga gitarrspel. Låten spelas helt okej, men kanske lite för "snällt".
Jag visste vilken låt som skulle spelas efter Sign Of The Times. Också en av mina favoriter. Nämligen Wings Of Tomorrow. Fan, det måste ju lätt vara en av bandets bästa låtar. Att höra publiken i "Ride, Ride, Ride, The Wings Of Tomorrow" är hur grymt som helst! Joey´s prestation i låten är bra som fan. Han sjunger bättre än någonsin, tycker jag. Inte bara på denna låt, utan i helhet.
Här blir det en liten paus i några minuter, och innan man vet ordet av ser man John Norum på scen med sin svarta Les Paul. Första tonen ger mig gåshud. Det är dags för ett Gitarrsolo nu. Även Ian och Mic spelar med. Melodiskt gitarrsolo som följs tätt av låten Girl From Lebanon.
Måste erkänna att jag först inte hörde att det var solointrot till Girl From Lebanon. Trodde det var något helt annat, jag. Men när alla väl börjar spela tillsammans blir det magi och man blir "nostalgisk". Även detta var en av mina favoritlåtar från Prisoners In Paradise skivan, och jag kommer ihåg att jag hade bett till Gud innan att dom skulle köra den här låten. Så även om inte låten framfördes sådär jättebra så var jag jävligt nöjd.
Hehe, lite kul när Joey sedan säger att dom ska köra en lite lugnare låt. Som i Linköping då han sa att dom skulle spela "tråkig hissmusik". Och så drar dom igång med denna superlåt, Scream Of Anger. Och allt är bara toppen! Den spelas snabbt, hårt och hänsynslöst. Verkar även som publiken är väldigt entusiastisk till låten. Det är ju kanske en av Europe´s allra tyngsta och/eller hårdaste låtar. Framförs som sagt helt suveränt och man kan knappt bärga sig till att få veta vilken låt som står på tur.
Det är Carrie som ska spelas härnäst. Och det är Joey som sköter instrumenten i låten. Nu finns bara Joey, en gitarr och publiken. Massor av tändare kommer fram och alla sjunger med i hela låten. Joey låter även publiken sjunga själva i andra refrängen. Jag trodde inte det skulle vara såhär bra, om jag ska vara ärlig ännu en gång. Carrie är en hit som alltid kommer att finnas med i mångas hjärtan (även mitt). Riktigt bra måste jag säga.
Man börjar höra tunga basriff nu. Då fattar man direkt att det handlar om Flames. Ingen sån där jättefavorit från nya skivan men ruskigt bra live alltså! Eldflammor sprutar upp i delar av låten och Joey sjunger även på denna låt ovanligt bra. Bra drag i publiken.
Ett Trumsdlo väntas härnäst. Ian kör ett mycket bra trumsolo som uppskattas hos publiken. Fast jag vet inte om jag uppskattar det lika mycket ändå. Måste säga att jag tröttnar lite där på slutet av solot, men helt klart godkänt solo.
Cherokee! Som jag väntat på den här låten. Helt klart en av höjdpunkterna. Keyboard och gitarrintrot i början av låten slår det mesta. Oerhört vackert och jag får gåshud även här, måste jag säga. Publiken blir som galna och börjar hoppa omkring här. Bra drag även fast inte ens halva stället är fullt.
Ännu en stor klassiker som väntas. Denna gång är det Rock The Night. Denna låt kan även den verka uttjatad men när man hör den skiter man fullständigt i det. Norum kör lite vibratosound i början av låten, innan sången börjar. "Rock Now, Rock The Night"!
Dags för lite "outgivet material" nu. En låt som jag tycker är jävligt bra, och ännu bättre live. Yesterday´s News spelas. Trodde inte så mycket på denna låt förut, men den var så jävla bra live alltså. Riktigt hård och extra tung. Fan vad underbart! Norum rules!
Inte så långt efter Yesterday´s News spelas en mycket bra låt. Bara lite mysko att dom kör Start From The Dark i slutet av konserten, tycker jag. Den skulle kunna köras i mitten av konserten istället, nästan. Men skitsamma. Den låter väldigt bra live och denna måste dom fortsätta ha kvar i setlisten i all evighet. Den akustiska delen i början av låten som senare följs av massa tunga gitarriff är ruskigt bra. Man önskade och visste att dom skulle köra låten. Keep up the good work Europe!
Sista låten kvar nu bara. Känns lite jobbigt, jag hade velat sett mera! Men som sista låten blir det den självklara jättehiten The Final Countdown. Keyboardintrot är playback, vilket inte är så konstigt därför att introt aldrig har framförts live förut, någonsin. Jag trodde att jag skulle tröttna rejält på denna låt, mest eftersom den är väldigt uttjatad och att man hört den sen man var liten unge. Även första låten man hörde. Men vad fel jag hade. Detta visar sig vara en av kvällens höjdpunkter! Allt är på topp, publiken älskar The Final Countdown. Ett perfekt slut på konserten...
Kort sammanfattning:
Konserten får i betyg 4,5 av 5 från mig. Den hade fått en solklar femma om bara låtar
som Stormwind och/eller Ninja hade varit med. Eller om dom hade struntat i trumsolot och
hade satt in Heart Of Stone istället. Som på Hovet i Stockholm ungefär. Men jag är
riktigt nöjd ändå, måste jag säga. Det var en minnesvärd konsert som alltid kommer
att ha en plats i mitt hjärta. Ett minne för livet, när man fick se sina hjältar.
Bästa låten: Wake Up Call. Helt klart.
Sämsta låten: Tyvärr Girl From Lebanon. Denna nådde väl inte ut sådär jättebra i publiken och studioversionen var mycket bättre. Men jag skulle ändå inte vilja att denna låt byttes ut i Europe´s setlist framöver.
Av Robin Björk-Pettersson 24:e Oktober 2004. Tillbaka till toppen av sidan.
Vill du också skriva en recension, om en konsert du varit på eller en skiva är du välkommen att skicka den till oss. Vänligen skriv "Recension" i ämnesraden. Webansvarig
Debutplattor brukar vara ett viktigt steg i bandens utveckling. Första intrycket av en skiva och bandet ska vara riktigt bra. Och jag tycker Europe lyckas ganska bra med det. Detta är en av gruppens "mindre" kända album som förtjänar mer beröm än kritik. Ruskigt sköna gitarriff och dubbla bastrummor förekommer mycket genom skivan. Plattan i helhet blev hårdare än vad den skulle ha blivit och Sverige hade inte kommit så långt vad gällde ljudet hårdrocksmässigt. Dock tycker jag att dom lyckades få till det riktigt bra ändå.
Plattan börjar med den solklara hiten "In The Future To Come". En av de allra första låtarna Joey skrev faktiskt. Den innehåller ett grymt bra gitarriff som man lätt kommer ihåg efter att ha lyssnat på den och jag tycker det är jävligt synd att Europe inte spelar denna på turnéerna.
Plattan fortsätter med låten "Farewell" som jag tycker är en riktigt bra låt. Refrängen är stenhård men versen kan bli lite tråkig. Så att man nästan längtar till versen är slut. Men helt klart en bra låt i klassiskt Europe stuk.
Den hyllade "Seven Doors Hotel" blir låt nummer tre. Denna kom att bli en stor hit och spelas än idag av Europe på varje konsert...nästan. Pianointrot är helt klart briljant och gitarriffen som kommer direkt efter är inte att gnälla på heller. Refrängen är även den briljant och det skulle förvåna mig om grabbarna kunde få ihop något lika grymt i nuläget som denna. Helt klart en klassiker som kommer att leva vidare i rockhistorien för all framtid.
Tråkigaste låten på hela skivan är "The King Will Return" som rent utav är en skittråkig låt. Versen är lite fjantig, om en kung som ska rädda folket. Så jag ger inte mycket alls för låten. Man kan säga att det är "lugn hårdrock" eller något sånt. För att den blir väldigt tråkig i längden. Men även denna låt är en sorts klassiker på något vis. Och även den kan man känna för att lyssna på ibland.
Den instrumentala låten "Boyazont" är intressant. Norum´s gitarrspel är underbart att höra. Solon som är helt suveräna. Inte mycket mera att tillägga där heller. Helt okej låt.
Enligt mig så är låt nummer sex på skivan den bästa. Den tunga och hårda "Children Of This Time". Med en vers och refräng som håller hela tiden och som man aldrig tröttnar på. Fantastisk bra sång från Joey som sjunger bäst på denna låt än någon annan, tycker jag. Stort misstag av Europe att skita i att spela låten live. Låten får helt klart full pott och jag tror att i stort sett alla gillar låten starkt.
"Words Of Wisdom" blir nästa låt. Jag gillar inte denna heller. Förutom att Joey sjunger bra som fan på låten är den minst lika dålig som The King Will Return. Tråkig vers och refräng, men tur att Norum´s solon räddar låten lite där. Men ingen favorit direkt.
Näst sista låten på skivan blir "Paradize Bay". Inte så mycket att hurra för där heller, förutom även då att Norum räddar låten genom sina tunga gitarriff. Annars är den som vilken låt som helst och går helt klart att lyssna på.
Sista låten blir en av plattans absoluta bästa! "Memories" är en klockren låt med en vers och refräng som är svåra att hitta nuförtiden. Även denna skulle vara kul att höra live någon gång i framtiden. Helt klart en "klassiker" för mig som jag ofta lyssnar på.
Om jag ska sammanfatta hela skivan får den 4 av 5 i betyg av mig. Hittar man den ute i butiken ska man lätt köpa den på en gång, för man kommer inte bli missnöjd - det garanterar jag. Denna borde finnas i varje hårdrockssamling, inte minst om man är ett stort Europe fan eller om man bara hört dom en gång förut.
Av Robin Björk-Pettersson 8:e November 2004. Tillbaka till toppen av sidan.
Vill du också skriva en recension, om en konsert du varit på eller en skiva är du välkommen att skicka den till oss. Vänligen skriv "Recension" i ämnesraden. Webansvarig
Europe - Wings of Tomorrow (1984)
Förord:
Om “Europe” var deras uppvärmning blev “Wings of tomorrow” beviset
på vad gruppen var kapabel till iaf i mina öron. Världsturné låg om hörnet o det var
nu det var upp till bevis. Hur skulle världen ta emot dem? Det första albumet mottogs
med öppna armar i Japan. Större resurser på studio, man hade blivit mer varma i
kläderna och funnit sina roller. Detta var viktiga faktorer till att det låter så bra
om det här albumet. Joey Tempest hade utvecklats enormt som låtskrivare o sångare,
samarbetet mellan honom o Norum genomsyrar hela albumet. Man hade blivit ett rockband av
rang helt enkelt.
Recension:
Stormwind som inleder albumet är en mycket bra startlåt som anger tonen och beviset för att detta är en rockplatta. JT är väldigt duktig på att skriva texter man tar till sig, han skapar känslor o stämningar med att kombinera texten o sättet han sjunger på här. I den här låten får man känslan när man inte vill ta mer utan bli lämnad ifred, han vill hellre drömma sig bort o är nöjd med det. Låten är ett mycket bra exempel på Joey Tempest känsla för melodier. John Norums gitarrspel är mycket väl avvägt o John Levéns bas spelar en tydlig roll. Är väldigt svag för Norums lir på den här låten, det märks att han o Joey hade ett tätt samarbete då sång o gitarrspel är snortajt! Kreativiteten o spelglädjen lyser om verket o Norums slinga 3.55 in i låten är helt lysande. Den kan man inte höra för mycket av o allt vävs samman väldigt väl o ljudbilden blir som sagt väldigt tajt.
Spår nummer 2 är en av mina absoluta favoriter med Europe. När jag väl började lyssna på ”Wings” så hade Scream of anger alltid en given plats på mina hemsnickrade samlingar med gruppen. Sen att den drogs igång på giget i Hovet gjorde den verkligen inte sämre! En låt som väl står sig i klass med Iron Maiden – Number of the beast för att ta ett samtida albumexempel. Detta är en låt i världsklass, inget snack om den saken. Joey sjunger som det vore det sista han gjorde. Rösten är så full av jävlar anamma att man baxnar. Ingen som hör honom kan bli oberörd, jag kan höra den hur många gånger som helst o bli lika imponerad varje gång. Drivet talar för ett gäng grabbar som var rejält sugna på att nå utanför Sveriges gränser. Norum låter strängarna glöda o spelet är väldigt stämningsfullt o fett! Levén låter basen mullra i botten o det gör att ljudbilden blir mörk o ödesmättad. Norum ligger ibland nära basen o ibland briljerar han i ett solo. Tony Renos trumspel är också mycket bra o tajt. Texten är ju klassisk i hårdrocksammanhang; En man som är dödsdömd o ska möta sitt öde.
Som balsam o vila från rockandet kommer Open your heart. En helt underbar ballad som Joey sjunger med hjärteblodet i strupen. Här märks tydligt keyboardens roll i soundet. Den ligger långt fram o gör låten väldigt stämningsfull. Gitarrslingan inleder så mjukt o vackert som ballader skulle låta vid den här tiden. En bit in kommer ett tyngre parti o ökar dramatiken. Jag hade det här albumet på vinyl men lyssnade sorgligt lite på det. Upptäckte inte gruppen på allvar förrän TFC kom. Köpte sen singeln då med Marcello på omslaget o upptäckte vilken otroligt vacker låt det var. Är man runt 15 som jag var då o får höra en kille som Joey sjunga om att han önskar att allt ska bli som förut o ber att hon ska komma tillbaka. Då blir man så där extra kär o smälter för hans ljuva stämma.
Treated bad again visar Joey återigen på glöden han har o den visar sig väldigt tydligt här. Redan i introt kör Norum ett fett, tungt riff som sätter standarden. Mycket bra låt där Joey berättar om att han är genomtrött på en brud som låter sig behandlas som skit. Norum blommar verkligen ut här o riffar allt vad strängarna håller, underbart! Ett fullständigt lysande mittparti dämpar tempot en aning, Norum smeker fram där Joey förklarar att han ser det som händer på avstånd, han har känslor för henne, men han vet att det kommer att innebära problem. Då vänder låten igen o Norum lirar så där tungt o bra som utmärker låten. Så bra, så bra!
Aphasia är albumets instrumentala spår. Norum visar var skåpet ska stå o gör det här till en mycket trevlig melodiös anrättning.
Ett klassiskt texttema återfinns i Wings of tomorrow. Om en värld i sönderfall o vikten att ta tillvara på vår tid här på jorden. En mycket bra låt som ändras från ”You feel sorry for the nations of 1984…” till det årtal den spelas. Återigen lysande gitarrspel o genomgående på plattan ett fint sound mellan instrumenten. Keyboarden finns även med fast inte så påfallande.
Det här är ett spår som ytterligare lyfter albumet. Placerar det där upp i världstoppen. Hårdrock vid den här tiden var i många fall ifrågasättande o tankeväckande. Joey Tempest är ju en medveten man o i Wasted time ställer han sig frågan om meningen med krig, elände o att mänskligheten aldrig lär sig. Han sjunger helt lysande o man förstår att han är riktigt trött på det han ser o man tvekar inte på att han menar det. Norums ödesmättade spel är helt klockrent här! Han fångar svärtan o melankolin mycket väl. Så kommer solot, ett av det starkaste jag någonsin hört från en gitarrist, han visar vilka ess han kan plocka fram just vid rätt tillfälle. I såna stunder talar även instrumentala partier lika väl som textsatta. Underbart, alla fem presterar på topp o var o en visar att dom har kapacitet att slå internationellt. Så tungt, så mörkt, så BRA!
Norum igen. Han inleder Lyin’ eyes som visar på det där extra som han o Tempest har. Har varit dålig på att lyfta fram Tony Renos prestation. Här visar han vad han kan o det är så tajt, så tajt! Ett underbart driv o en låt som svänger rejält! Alla instrument har en gjuten plats o det märks att man är enormt samspelta. En mycket bra låt som visar vilken klass dom höll, otroligt imponerande att få till ett album med sån enorm kvalitet. Joeys sånginsatser kan inte framhävas nog. Här likväl som i Wasted time t ex sjunger han med ett enormt driv o visar vilken kapacitet han har. Otroligt flexibel o följsam röst som driver på o uttrycker mycket känslor. Han håller mycket hög klass o bevisar att han är en rocksångare av världsklass, ilskan o irritationen är väldigt tydlig, enorm hunger. Jag är väldigt svag för texterna på det här albumet o Lyin’ eyes är inget undantag:
"It's in your blood, it floats in you veins, I sacrifice myself but all I feel is pain, You’ve done me wrong, you’ve been so bad, but it’s the last time a battle is lost, Where I’m the one who’s sad”
Hur många gånger har man inte känt så? Velat att det ska svida för den som har sårat en för att man ska få upprättelse o rättvisa? Klockrent!
Dreamer är en underbar ballad, längtande o melankolisk. Joey sjunger mycket bra o hans känsla för text o melodi går igen tydligt här. Den inleds med en vacker pianoslinga o har en ganska enkel o avskalad melodi som man tar till hjärtat med en gång. Norum gör sitt jobb med betyget MVG o ingen ballad är komplett utan ett ”gråtande” solo. Han ÄR verkligen sitt instrument, lägger ner mycket känsla i sina solon o framkallar gåshud. Det blir knappast bättre än så här o tyvärr igen ett bevis på att dom är en aning åsidosatta. Jag har iaf inte sett låten på nån balladsamling som ska spegla 80-talet, men rätta mig om jag har fel! Den borde vara där iaf.
Sista spåret är en riktig rökare som man sa förr. =) Den kördes en del på TFC-turnén har jag sett. Den avviker en smula från resten av materialet på albumet, men är ändock en riktigt skön upptempolåt som man bli glad av o kommer i gång till! Dance the night away visar Norum vilken fullfjädrad rockgitarrist han är o Joey sjunger väldigt bra med sitt välkända drag o attityd.
Sammanfattning:
”Wings of tomorrow” var lite mer skitig, ruffig o trumhinnorna får en örfil av det rappa o drivande soundet. Uppföljaren ”The final Countdown” har sina lysande stunder, men det är mer polerat o tillrättalagt för den amerikanska publiken, där är ”WOT” mer rakt på sak. Det känns som det kommer direkt från hjärtat utan några lismande flin utan mer som en knuten näve i fickan. Kompromisslös. (Missförstå mig rätt, jag tycker jättemycket om ”TFC”, men dom två albumen utstrålar lite olika vibbar.) Soundet är väldigt tajt, Joey har utvecklats enormt som låtskrivare o sångare. Han utstrålar en stor säkerhet, hunger o vilja att visa världen vad han är kapabel till. Norums spel är lysande o hans stil är gjuten i detta sammanhang. Liksom resten av gruppen. John Levéns mäktiga bas hörs tydligt här o har en mer framträdande roll i soundet. Likaså Tony Renos trummor passar väl in i låtarna. Jag kommer att upprepa detta med en dåres envishet: Detta är ett album som alla som nånsin har gillat rock borde uppskatta! Europe är ett underskattat band som bara eller till väldigt stor del skrattas åt o associeras med permanentat hår o skatteskulder. Vansinnigt tråkigt, för som jag sa; Det här är ett album i världsklass o blev en språngbräda till ett genombrott. Men hamnade en aning i skymundan.
Skrivet av Krösamaja 041123. Tillbaka till toppen av sidan.
Vill du också skriva en recension, om en konsert du varit på eller en skiva är du välkommen att skicka den till oss. Vänligen skriv "Recension" i ämnesraden. Webansvarig